På söndag blir jag 33. Vuxet. Eller?
Vart jag än går så känner jag mig liten. Mindervärdig. Så trist.
Måste bygga upp tron på mig själv.
Jag kan!
jag är bra!
Jag är lika viktig som alla andra.
För guds skull... Jag är ju över 30. Jag är gift sedan 11(!!) år i år. Jag är trebarnsmamma. En tioåring. En åttaåring. Och en femåring.
Jag ÄR vuxen!
Slarvat med antidepressiva medicinen. Det var INTE bra... Mår sjukt dåligt. Är jävligt arg och fruktansvärt trött.
Men vad fan ska man göra när man inte har råd att lösa ut sina mediciner. 137 kr kostar dom. Fick.vara utan i en vecka pga att vi inte hade råd med 137 spänn. För att allt annat är så satans dyrt. Jag prioriterar mina barn över mig själv. En självklarhet.
Men det har nackdelen att jag inte orkar med mig själv... Tyvärr.
Men idag så fick jag äntligen råd att lösa ut medicinerna.
Nu börjar en lång uppförsbacke igen men snart planar det ut.
Sorgligt ändå att man ska behöva ha mediciner för att fungera normalt....
Ja vad? Har en orosklump i magen. Min syster är på väg att flytta igen. Och denna gång ska inte svinet inte flytta med. Påstår hon. Jag har svårt att lita på det.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon har bestämt sig denna gången. Orkar inne så mycket mer. För hennes barns skull så hoppas jag innerligt att det är sant.
Dom mår inte bra. Älskade ungar.
Det gör så ont i mig att se dom växa upp utan sin pappa, och istället tvingas ihop med en äcklig, grisig, otrogen... Ett as rent ut sagt.
Jag kommer ta ett seriöst snack med honom en vacker dag!
